Könlösa barn?

Efter den väldigt trevliga föreläsning om jämställdhet i måndags har jag funderat fram och tillbaka om det här med jämställdhet.  Och kom in på det här med "könlösa barn" en trend som verkar börja växa fram. Att man inte berättar vad ens barn har för kön, samt ger honom/henne ett könsneutralt namn ex. Kim, Billie, Elliot, Charlie m.m för att ingen ska kunna gissa könet. Om detta är rätt eller fel kan diskuteras länge och säkert bli en ganska hätsk debatt. 

Möjliga fördelar:

• Främlingar kommer inte behandla ditt barn i enhet med det kön hen är.
• Vänner/familj kommer med könsneutrala kläder, leksaker m.m
• Barnet får en chans att skapa sig en egen bild om vem hen är innan omvärlden gör det åt honom/henne och stoppar in hen i ett fack.

Möjliga nackdelar:

• I ett samhälle som är väldigt präglat av könsnormer, gör detta att det kan vara svårt att hitta sin roll och därmed blir straffad (med fula ord, utfrysning) om man lämnar könsnormen.
• Identitetskris, vem är jag?
• "Vågar jag visa mig i dessa kläder? Är de rätt för mig?"
• "Vilka sporter är okej att hålla på med?"

Sedan är jag fundersam, har inga barn själv än, men borde man inte kunna uppfostra sina barn till starka, självsäkra, självständiga individer även om de får vara kille eller tjej. Måste man hålla deras kön neutralt för att lyckas med det så borde man kanske fundera över sina egna värderingar över hur man ser på killar och tjejer. 

Som Saar sa i sin föreläsning, ”Barn är inte könsneutrala, världen är inte könsneutral, skolan är inte könsneutral ”, vi kan inte precis som Saar sa göra att allt ska bli neutralt istället, måste vi visa upp att det inte spelar någon roll vilket kön vi har. Utan att vi kan göra vad vi vill med våra liv bara vi bestämmer oss för det. Jag är övertygad om att man inte får fram det genom att försöka göra allt så neutralt som möjligt utan att skapa individer som tror på sig själva, sin egen förmåga och sitt eget värde oavsett vilket kön de har.

Rätt person på rätt plats, sedan spelar det ingen roll om den personen är kvinna eller man.  

Vad tror ni om det här med könsneutrala barn? Är det rätt väg att gå för att få ett jämställt samhälle?

Vilka fördelar/nackdelar kan ni se med detta?

Referenser:

http://www.svd.se/pojke-eller-flicka-det-sager-vi-inte

Maria Hedlin, Jämställdhet - en del av skolans värdegrund. (2006, Liber AB)

Saar Thomas, Den könade skolan, föreläsning från Karlstad Universitet, 11/1-16 

Jämställdhet, ett problem i skolan?

Att skolan har ett ansvar för att skapa jämställdhet känns kanske naturligt för vissa. Men ser vi det i klassrummet och hur mycket jobbar skolan för det egentligen?

"Den skall ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla förmåga och intressen oberoende av könstillhörighet." ( läroplanen för grundskolan, LPO 94)

"Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Eleverna skall uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är manligt och kvinnligt."
 (LPO 94)

Detta låter väldigt fint och bra men tyvärr så har det visat sig att i skolvärlden så tenderar man att generalisera i alla fall. Flickor blir utmärkta som dom lite duktigare och man förväntar sig mer av dom medan pojkar är lite stökigare och man nästan blundar lite för det. Fler resurser läggs på pojkar för att dom skriker mest, men alla dessa blyga flickor som inte förstår en uppgift men gör kanske inte lika stort väsen av sig?
Även om man försöker jobba för jämställdhet så är det inte så lätt alla gånger. Det är en självklarhet att man inte kan tvinga flera tjejer att välja fordon och byggprogrammet eller tvinga killar att välja omvårdnad men vi kanske kan försöka påverka i tidig ålder så att det känns mer naturligt att våga prova på olika yrken utan att vara rädd för att bli utfryst eller att bli kallad för diverse saker.
Man kanske får vara med och styra leken lite mer i förskolan så att man redan då får chansen  att prova på olika yrken i lek. Eller till och med försöka styra leken i grundskolan på rasterna så att man får gå in i en yrkesroll och prova på. Detta är dock bara en liten del av vad man kan göra för att ytterligare utveckla men det stannar nog inte där. Sedan kanske det är fel av oss att gå in och störa den fria leken eftersom man då nästan tvingar på? Dock är det jätte viktigt i dagens samhälle att jobba för jämställdhet med tanke på att det inte är lika självklart för alla. Man ser även ett problem idag att i vissa klassrum så respekterar man läraren mindre bara för att hon är en kvinna. Detta tycker jag är väldigt sorgligt att vi i dagens samhälle ens ska ha såna problem i vissa skolor. Därför tror jag att vi som är blivande lärare får tänka på att lägga in ett extra krut när det gäller jämställdhetsfrågan.

Vad tror ni om jämställdhet i framtiden?

Referens:
Maria Hedlin, Jämställdhet - en del av skolans värdegrund. (2006, Liber AB)

Lektion med livet som insats

  

När jag gick Hippologutbildningen 94-96 (Hippolog = Hästvetare) ingick traktorutbildning, då varje elev skulle få en veckas utbildning var med anläggningsförmannen på Flyinge. När turen hade kommit till mig visade det sig att utbildningen verkligen handlade om direkt lärande - learning by doing och i sann John Dewey-anda skulle jag få lära mig traktorkörandets ädla konst med lärande genom aktiva erfarenheter, direkt ute på fältet, i traktorn!

 Efter en minuts snabbgenomgång av växlar, spakar och pedaler lade jag i en (uppenbarligen helt fel) växel och efter att snabbt släppt upp både kopplingspedal och broms (då jag inte minns vilken som var vilken) kastades vi framåt i vilda bocksprång och stackars Arvid, min traktorlärare, slungades ut genom det öppna bakfönstret i traktorn! När jag väl hittat balansen, fotfästet och rätt pedaler och fått stopp på åbäket kravlade en kraftigt blödande och mörbultad Arvid upp från harven som satt bakpå och vinglade groggy iväg på stapplande ben utan att få ur sig mer än ett par stön! Själv satt jag kvar i traktorn en halvtimme innan jag hittade rätt knapp att stänga av traktorn med. 

Följande dag när jag egentligen skulle haft min andra lektion möttes jag av meddelandet att lektionerna var inställda tills vidare! Arvid...som var nära på att bli en H-A-r-v-i-d, blev sjukskriven med kraftig hjärnskakning, huvudskada och allmänt blåslagen och mörbultad. Därefter togs traktorkörningen bort från schemat och vi fick sopa läktare i ridhuset istället...

Pragmatismens idé om att det är viktigt med sinnliga upplevelser tog här ett slut i ren förskräckelse och den lärdom vi kan dra av det här är att vissa teoretiska kunskaper kan vara direkt nödvändiga ibland, innan man ska övergå till att tillämpa något rent praktiskt och samtidigt är det precis som pragmatismen förespråkar, att teori och praktik går hand i hand för man kan inte heller lära sig bli en traktorförare utan att någonsin suttit i en traktor!

Kan ni ge exempel på en mer eller mindre "olycklig" inlärningssituation ni hört talas om eller själva upplevt?

Referenser: 

       Lundgren, Ulf P., Roger Säljö, och Caroline Liberg. Lärande, skola, bildning : [grundbok för lärare].     Stockholm: Natur & kultur, 2014. 

       Phillips, D. C., och Jonas F. Soltis. Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur, 2014.

Klicker träning

Då vi precis fått hem en liten valp till vår familj så har jag nu börjat klicker träna henne. Nu tänker ni säkert vad detta har med något att göra men håll ut det kommer en poäng.

Klicker träningen bygger på den behavioristiska inlärningsmetoden. Väldigt effektiv när man tränar hundar. För er som inte vet vad en klicker är så är det en dosa man trycker på en knapp i så kommer ett klickande ljud som ska betyda att du gjorde rätt belöningen kommer. Man använder denna för att locka fram beteenden genom att hunden får lista ut vad den ska göra för att klicket ska komma.

Kom och tänka på en kurs i ledarskap jag gick för flera år sen via studiefrämjandet där vi under en lektion pratade om inlärningsteorier. Givetvis kom vi in på behavioristiska perspektivet då det användas mest vid hundträning. Diskussionen gick fram och tillbaka om man kan använda det här på människor. Så vi bestämde oss för att göra ett experiment. En av deltagarna lämnade rummet och vi andra bestämde vad personen skulle utföra. Vi utsåg en ”tränare” som tog en klicker och så släppte vi in personen i rummet igen. Uppdraget var att personen skulle sätta sig på en stol inte så svårt kan man tycka. Men det tog lång tid innan personen kom fram till stolen var rätt. Trots en mycket erfaren klicker tränare som hanterade klickern. Det vi kom fram till efter det här experimentet är att människor tänker för mycket, precis som vi kan läsa om i böckerna med nackdelarna med det behavioristiska perspektivet är att det reducerar människor till maskiner eller djur. Människor tänker i för många steg för att detta ska vara en effektiv metod för inlärning. Efter att personen fått första klicket så börjar den tänka i flera olika banor och steg i vad den ska göra. En hund som är mycket enklare mentalt, går ofta tillbaka till där den fick klicket testar det igen för de funkade ju förra gången. Får inget klick, blir frustrerad och gör något/testar något är det åt det håll vi vill att det ska gå så klickar vi igen. Detta upprepas till hunden gör det vi vill. Jag tror att denna inlärningsmetod kan vara effektiv på vissa saker, som i min seriestripp, kom in när klockan ringer att rasten är slut. Men med mera avancerade saker som ska läras in är nog andra inlärningsmetoder att föredra.

Lazy som är inspirationskällan till detta blogginlägg måste självklart få visa upp sig.

Men vad tror ni är behovsismen för simpel modell för att användas vid mera anvancerad inlärning?

Och vilken av alla dessa metoder/modeller/teorier som vi läst under denna kurs anser ni vara bäst och varför? 

Behavioristisk seriestripp

Den här seriestrippen bygger på ett fenomen som finns på de flesta lågstadieskolor. Kanske lite olika varianter men tanken är densamma. Nämligen den viktiga inringningsklockan. I alla fall fanns det på min tid i lågstadiet. Då kom läraren ut med en klocka och ringde in till lektion. Detta är ett typ exempel på en klassisk betingning Alla lär sig redan första dagen att man ska springa in när klockan ringer. Ibland som i seriestrippen kanske läraren berömde eleverna för att de kom in så fort. Vilket stärker beteende till nästa gång klockan ringer för vem vill inte höra att man är duktig.




Lundgren U, Säljö R, Liberg C, Lärande Skola Bildning, 2014, Natur och Kultur

Pillips, D.C, Soltis, J.F,  Perspektiv på lärande, 2010, Norstedts

Learning by doing

Här får kunskap verklighetsanknytning vilket John Dewey ansåg vara väldigt viktigt inom lärandet. Barn lär sig genom att göra och genom att uppleva. Denna lärande teori tillhör pragmatismen och är enligt mig ett roligt sätt att lära på. Själv tycker jag att detta borde användas mer i skolan för att skapa mer nyfikenhet hos barn.
Kommer ni ihåg era skolutflykter och tyckte ni att ni lärde er mycket då?

Referens:

Lundgren, U. P., Säljö, R., & Liberg, C. (2012). Lärande, skola, bildning : (grundbok för lärare). Stockholm: Natur & kultur.

Seriestripp - Positiv förstärkning (behaviorismen)

Positiv förstärkning inom behaviorismen handlar om att en positiv konsekvens medföljer efter ett visst beteende, som leder till en större sannolikhet för att den lärande upprepar beteendet igen. Det kan handla om att en lärare berömmer en elev som har gjort ett välgjort arbete, eller att eleven får t.ex. en guldstjärna eller någon annan typ av belöning!

Det jag visar i min seriestripp hände en gång under min grundskoletid; en elev som inte brukade ta sina läxor så seriöst fick en gång ett förvånansvärt bra resultat på ett matteprov! 

Jag tycker att det är viktigt med berömmelse efter ett arbete. Det motiverar eleverna och får dem att vilja fortsätta med att prestera bra, om inte ännu bättre. När man säger till dem att de är duktiga och att de kan klara av en viss uppgift eller ett arbete, så får det dem att tro på sig själva och deras självförtroende ökas.

Det är självklart inte nödvändigt med belöning varenda gång eleven presterat bra, lite beröm räcker långt! Som lärare bör man vara medveten om var gränsen ligger, och att man inte heller glömmer bort de elever som inte alltid presterar på topp som givetvis också behöver pushas och få motivation.

Vad tycker du om detta, är berömmelse nödvändigt för elever? Och kan man ge för mycket berömmelse?

Referens:

Phillips, D.C., & Soltis, J.F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur.